Vi har intervjuat renskötare i olika renbetesdistrikt i Finland för att undersöka hur vinterutfodring av renar har ändrats över tid som en ”anpassningsstrategi” till en förändrad miljö. Uttrycket "anpassningsstrategi" (”coping strategy” på engelska) betyder i detta fall att enskilda renskötare eller hela renbetesdistrikt använder olika metoder för att på bästa sätt klara sin renskötsel under ändrade miljöförhållanden. Renskötarna vi intervjuade kom ifrån sex olika renbetesdistrikt i Finland, men vi fokuserade på de som bedriver skogsrenskötsel: Kuukas i söder, Oraniemi i det centrala området och Hammastunturi i den norra delen av det Finska renskötselområdet.

Intensiv renskötsel hos skogssamer

Vinterutfodringen av ren i Finland utvecklades tidigast av skogssamer som bedrev en intensiv renskötsel. De mest aktiva renskötarna samlade in renlav på hösten, för att sedan använda på vintern för att utfodra dragrenar som var tränade till att transportera människor. Man använde även bröd för att locka och samla renarna till skiljningsplatserna. Under svåra vintrar kunde renskötarna riva ned trädlavar, fälla hela träd som var rika på lav och göra det lättare för renarna att gräva genom att bryta hård skare med spadar. När nybyggarnas bosättningar spred sig norrut kring förra sekelskiftet, tillägnade sig de finska bönderna samma renskötselmetoder som skogssamerna använde.

Från fällning av träd till stödutfodring

Fällning av hänglavbärande träd var vanligt i det södra och mellersta renskötselområdet i Finland från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget (1939-45). Att dra ner lavar från träden med stav praktiserades fram till 1960-talet i alla de tre undersökta renbetesdistrikten. Utfodring i samband med kalvningen har använts framför allt i de centrala och norra renbetesdistrikten. Att hålla vajorna tjudrade och utfodra dem under kalvningsperioden (bevakad kalvning) var en metod som användes fram till 1960-talet. Senare utvecklades detta till kalvning i hägn, en metod som fortfarande används. Storskalig utfodring på bete eller i hägn blev en normal del av renskötseln i de södra och mellersta renbetesdistrikten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Kunskapen om utfodring utvecklades i nära samverkan mellan rennäring och lantbruk och spreds från söder till norr. Vid utfodringen används hö, ensilage och pellets, oftast i kombination. För närvarande tillämpas stödutfodring vintertid i alla renbetesdistrikt i Finland, men det finns fortfarande siida-grupper eller enskilda renägare, som bara använder naturligt bete.

Minskad tillgång på vinterbete

Stödutfodringen av renar vintertid har ökat snabbt i Finland under de senaste decennierna. Det beror på en minskad tillgång till naturligt vinterbete, vilket orsakats av fragmentering eller minskning av betesarealen på grund av konkurrerande markanvändning, överbetning som resultat av bristande eller ofullständig betesrotation och alltför hög rentäthet. Den kraftiga ökningen av vinterutfodringen har också varit en akut reaktion på dåliga betesförhållanden med isskorpa på marken och djup snö, ofta i kombination med mögel i vegetationen.

Fördelar och risker

Förutom att förhindra förluster av djur, hjälper stödutfodringen renskötarna att hålla renarna i bra kondition under vintern och att producera större kalvar till slakt. Å andra sidan kan man, genom att stödutfodra under kritiska perioder, öka antalet renar över markens naturliga bärkraft vilket kan leda till överutnyttjande av markerna. Stödutfodring ökar också kostnaderna i renskötseln och kan därmed minska lönsamheten i företagen. Dessutom kan utfodring i hägn öka risken för sjukdomar. Det är inte känt hur stödutfodringen påverkar renens beteende och vilken typ av konsekvenser det i sin tur kan få för förluster orsakade av rovdjur eller trafik. Vår senaste undersökning visade också att stödutfodring kan få negativa effekter på vegetation och mark. Även en ganska måttlig nivå av utfodring kan orsaka förändringar i vegetation och markförhållanden, som på längre sikt kan leda till en gradvis övergång från en näringsfattig skog mot en mer näringsrik skogstyp. Detta bör beaktas särskilt om renarna utfodras fritt i skogen inom skyddade områden (naturskyddsområden och reservat).

Mer att läsa i två vetenskapliga artiklar:

Turunen, M., Oksanen, P., Vuojala-Magga, T., Markkula, I., Sutinen, M.-L., Hyvönen J. 2013.  Impacts of Winter Feeding of Reindeer on Vegetation and Soil in the Sub-Arctic: Insights from a feeding experiment.  Polar Research, 2013 32, 18610
http://dx.doi.org/10.3402/polar.v32i0.18610

Turunen, M. & Vuojala-Magga, T. 2014. Past and present winter feeding of reindeer in Finland: herders adaptive learning of the practices. Arctic, 67(2): 173 – 188.
http://dx.doi.org/10.14430/arctic4385