Rovdjur påverkar både produktionen i rennäringen och renskötselarbetet. Ökande rovdjursstammar i Sverige under 1900-talet har påverkat renskötseln negativt. Forskningen har kommit en bra bit på väg, men fortfarande finns många frågetecken när det gäller rovdjurens effekter på rennäringen.

(I texten ned finns länkar till de originalpublikationer som är fritt tillgängliga på nätet – några är rapporter på svenska andra är vetenskapliga artiklar på engelska)

Varg, lo, järv, björn och örn finns alla inom renskötselområdet och renen är ett viktigt bytesdjur för samtliga dessa arter. Rovdjur har i alla tider upplevts som ett allvarligt hot mot renarna och renskötseln. Detta framgår av samers egna berättelser, som refererats i exempelvis böckerna "Vargen är värst" (Sikku & Torp 2004) och "Ren och varg. Samer berättar" (Yngve Ryd, 2007).

Tidigare, när Sveriges befolkning bestod mest av bönder som alla hade djur bekämpades rovdjuren med de medel man hade till hands. Med allt effektivare jaktmetoder utrotades rovdjursstammarna helt på många håll. Så småningom skedde en omsvängning av attityden till rovdjur. Från att betraktas som skadedjur sågs rovdjuren som en värdefull del av naturen som måste bevaras. I mitten av 1900-talet var samtliga arter fridlysta och stammarna återhämtade sig gradvis. Därmed ökade också problemen för rennäringen. Ersättningssystem för rovdjursskador infördes i samtliga nordiska länder. Trots det växte konflikterna mellan renskötsel och rovdjur. Forskning om renar och rovdjur sattes igång.

Tabell 1. Uppskattat antal av olika stora rovdjur inom renskötselområdet i Sverige

^{*Uppskattat antal baserat på inventeringar av familjegrupper av lo och järv (där en familjegrupp antas motsvara ungefär 6 individer), spillningsinventering av björn och kända revir av kungsörn.}

^{Källor: Rapporter från Viltskadecenter – http://www.viltskadecenter.se . För data gällande björn hänvisas till rapport från Naturvårdsverket http://www.naturvardsverket.se/upload/sa-mar-miljon/statistik-a-till-o/bjorn/bjornstammens-storlek-i-sverige-2013.pdf}

Forskning om renar och rovdjur

Forskningen har oftast handlat om dödsorsaker för renar (mortalitetsstudier) eller varit inriktad på rovdjurens matvanor (vad och hur mycket de dödar). Mortalitetsstudier blev möjliga genom teknik som kom på 1980-talet, med sändare som skickade signaler när djuret dött så att man kunde hitta renarna tillräckligt snabbt för att kunna fastställa dödsorsak. Vid studierna av rovdjurens matvanor har man antingen spårat rovdjuren eller haft GPS på dem och därmed kunna hitta platser där de dödat sitt byte.

Dödlighet och dödsorsaker

Mortalitetsstudierna på ren gjordes i Sverige under 1980-talet och finns redovisade i boken "Renar och rovdjur (Bjärvall, Franzén, Nordkvist & Åhman, 1990). Liknande studier gjordes i Norge av bland annat Kai Nybakk, Tor Kvam och medarbetare. I Finland är det i första hand Harri Norberg och Mauri Nieminen som har bedrivit forskning inom detta område. Samtliga studier bekräftar att predation är en dominerande dödsorsak för renar, men att det är stora variationer mellan olika områden, både i hur mycket ren som dödas totalt och vilka rovdjur som är viktigast. I vissa områden dominerar lo och järv, i andra björn eller kungsörn.

Det är i första hand kalvar som studerats när det gäller dödlighet hos renar, och då främst perioden från kalvmärkning till höstskiljning. Resultat från flera undersökningar visar att det är rovdjuren som står för det mesta av dödligheten under denna period. Få kalvar dör av andra orsaker (sjukdom, olyckor osv). Har kalvarna klarat sig fram till kalvmärkning är överlevnaden utan rovdjur hög (normalt över 95%). Den tidiga kalvdödligheten (före kalvmärkning) är mindre studerad, men man vet att vajans kondition och ålder har stor betydelse för kalvens överlevnad under första dagarna efter födseln. Vädret kan också ha stor betydelse. Variationen är därmed stor, både i dödlighet totalt och när det gäller dödsorsaker för de nyfödda renkalvarna.

Rovdjurens matvanor

Matvanor och predationstakter (antal dödade bytesdjur per tidsenhet) har mest studerats på lodjur. De flesta studierna är gjorda på vintern, eftersom det är då man enkelt kan spåra rovdjuren. Forskning från Sverige och Norge visar att det finns en stor variation mellan individer i hur många renar ett lodjur tar. Mattisson m.fl. (2014 – LÄNK: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jzo.12084/abstract) har sett att lodjurshannar i undersökta delar av renskötselområdet tog i genomsnitt 9 renar per månad. Ensamma honor och familjegrupper tog 2-5 renar per månad. På sommaren är det främst kalvar som tas av lodjur, men på vintern tas även många vuxna renar (en naturlig effekt av att det inte är så många kalvar kvar efter slakt). Även järv kan ta mycket ren och det är väl känt att järv kan döda många renar på en gång när snöförhållandena är gynnsamma för järven (när järven, med sina stora fötter, kan springa på skaren och renen trampar igenom). Finns det lodjur och järv i samma område har forskningen visat att järven till stor del livnär sig på de renar som lodjuren dödar. Lodjuret äter ofta inte upp hela renen eftersom den föredrar färskt kött och en ren är ett förhållandevis stort bytesdjur för ett lodjur. I ett område med både lodjur och järv dödade lodjuret betydligt fler renar än järven.

Björnar och renar

Kunskaperna om björnens predation på renar har ökat genom de senaste årens forskning. Genom att under tre år spåra björnar som befann sig i renarnas kalvningsområden kunde man visa att varje björn som var i området i genomsnitt tog 11 renkalvar under en säsong, men att det också var stor variation mellan björnarna. Det var dock inte så att en björn som dödade mycket kalv ett år också gjorde det nästa år. Alla kalvar utom en dödades under maj och första dagarna i juni, vilket visar att det i första hand är de riktigt unga kalvarna som riskerar att dödas av björnar. Projektet bekräftade att björnar kan orsaka stora kalvförluster när de befinner sig inom renarnas kalvningsområde http://www.viltskadecenter.se/images/stories/Publikationer/bjornpredation_pa_ren_121203.pdf.

Indirekta effekter

Rovdjuren orsakar inte bara direkt dödlighet. De kan också störa renarnas betesro och göra att renarna inte vill vara i ett bra område och i stället måste välja områden där betet kanske är sämre (eller att renskötaren tvingas välja ett sämre betesområde för renhjorden). Renskötselarbetet kan också påverkas av rovdjuren, exempelvis genom ökad arbetsinsats för att hålla renhjorden samlad. Även dessa faktorer kan påverka produktion och lönsamhet negativt.

Påvisade effekter på slaktuttaget

Senare års forskning (Hobbs m.fl. 2011 – LÄNK: http://www.jstor.org/stable/41722879?seq=1#page_scan_tab_contents) har påvisat ett tydligt samband mellan rovdjursförekomst och produktionen i rennäringen. I genomsnitt (över hela Sverige) ”kostade” varje familjegrupp av lodjur respektive järv i genomsnitt 100 färre renar att slakta. Fördelen med att använda slaktuttag som mått, jämfört med att mäta direkt dödlighet, är att det ger en samlad bild, som inkluderar även sekundära effekter av rovdjuren.

Det är viktigt att förstå att sambandet mellan produktion och antal rovdjur kan variera mycket mellan olika områden och över tid. Det beror på vilka arter av rovdjur som finns, hur rovdjuren överlappar geografiskt med renarna och under vilka tider på året, tillgång på alternativa bytesdjur och så vidare. Här har forskningen bara kommit en liten bit på väg. Det är också viktigt att inse att det inte alltid är rovdjur som står bakom dåligt kalvningsresultat och dålig produktion. Tillräckliga betesresurser är också en avgörande faktor. Sommarbetet påverkar renarnas vikt på hösten och renarnas möjlighet att klara sig över vintern. Vinterbete och snöförhållanden påverkar överlevnad av i första hand kalvar. Vinterbetet är också viktigt för vajornas kondition och för fostrets utveckling. Det är också viktigt att vajan har tillräckligt mycket kroppsreserver (fett och protein) för att kunna producera mjölk till kalven första tiden. Samstämmiga forskningsresultat visar att vajans kondition på våren har stor betydelse för hennes förmåga att föda en livskraftig kalv och för kalven att klara de första dagarna i livet.

Risk för kollaps

För de flesta samebyar i Sverige är dock rovdjuren en viktig orsak till förluster och dålig produktion. I vissa fall så stora att det inte går att upprätthålla renantalet trots att man i princip bara slaktar hankalvar och gamla renar. Antalet överlevande vajkalvar räcker helt enkelt inte till för att ersätta de vajor som förloras. Jijnjevaerie larmade om kollaps av renhjorden för några år sedan (Rapport från SSR 2011 – LÄNK: http://www.sapmi.se/jijnjevaerie_rapport.pdf).

En pågående kollaps av renhjorden har också påvisats i Njaarke sameby i Jämtlad där många vuxna vajor förlorades (Åhman m.fl. 2014 – http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0111509). I projektet följdes individmärkta vajor under flera år. I byn fanns sedan några år tillbaka två vintergrupper. Den ena förlorade varje år i genomsnitt 8% och den andra vintergruppen förlorade så mycket som 18% av vajorna. För den grupp som förlorade 18% var det omöjligt att hålla uppe renantalet och renhjorden minskade hela tiden i antal. Vajornas vikt och kalvningsresultat visade att dålig kondition inte kunde förklara att så många vajor förlorades (vilka vissa ville hävda). En minskning av rentätheten till hälften några år tidigare (när renhjorden splittrades på de två vintergrupperna) hade inte förbättrat situationen för den vintergrupp som var kvar i det ursprungliga området. Detta är också ett bevis för att det inte var brist på betesresurser som var problemet i denna sameby.

Toleransnivå

I viss mån kan förlorade renar kompenseras med ekonomisk ersättning. Oavsett pengar finns det ändå gränser för hur stora förlusterna kan vara för att det fortfarande ska vara möjligt att bedriva en meningsfull renskötsel. Detta är utgångspunkten i det beslut om toleransnivåer för maximalt acceptabla rovdjursförluster som togs av Sveriges riksdag i december 2013. Baserat på förslag från Sametinget och Naturvårdsverket beslutades att en toleransnivå på 10% av vinterhjorden skulle tillämpas på Samebynivå. Tillämpningen av denna toleransnivå ingår i det förvaltningsverktyg som länsstyrelser och samebyar har börjat arbeta med under 2014.

Behov av fortsatt forskning

Som framgår ovan har det gjorts en hel del forskning på rovdjurens predation på renar, men det behövs fortfarande fler studier där rovdjur och renar studeras parallellt (som i björn-ren-projektet). Det behövs också modeller som beskriver dynamiken mellan rovdjuren och renarna för att verkligen förstå hur rovdjuren långsiktigt påverkar renhjorden och vad olika förvaltningsåtgärder (exempelvis skyddsjakt) kan förväntas få på renhjorden och produktionen. Bra metoder för att utvärdera effekterna av förvaltningsåtgärder är en viktig förutsättning för att kunna uppfylla ambitionerna med toleransnivån och det nya förvaltningsverktyget. Renar och rovdjur handlar inte bara om biologi. Det behövs även forskning som handlar om de sociala och politiska aspekterna av rovdjursförvaltningen i relation till renskötsel.