fredag 29 mars 2024
På denna plats stod en gång Rounala kyrka.

Rounala kyrka och kyrkogård

Rounala är en gammal marknads- och kyrkoplats från 1500-talet. I Rounala finns rester av kyrkans grund och begravningsplats samt ett minnesmärke från 1914. Minnesmärket består av ett 3,5 meter högt kummel, krönt av ett drygt meterhögt granitkors.

Rounala kyrka var den första kyrkobyggnaden i Torne lappmark. Den låg vid foten av berget Girkkovaara fyra kilometer väster om Saarikoski vid Könkämäälven, 77 km nordväst om Karesuando.

Enligt sägen byggdes den lilla kyrkan på eget initiativ av tre samiska bröder. De tog av sina egna medel och byggde ett Guds hus som mest liknande en grå stadig timmerstuga. Kyrkan var sju meter lång, fem meter bred och sex meter hög. Den hade två små fönster, predikstol, altare och prästbänk. På var sida om gången fanns bänkar. Väggarna var av timmer och taket var täckt med takspån.

Rounala låg vid en stor handelsled och hade tidigt varit en samlingspunkt. Handeln pågick i öst-västlig riktning och människor hade täta kontakter med varandra i både öster och väster. Det förmodas att kyrkan uppfördes omkring 1559, eftersom prästen Mikael då sändes ut av Gustav Vasa för att missionera bland samerna. Men det kan också vara så att den lilla kyrkan byggdes på samiskt initiativ, i tacksamhet till Gud för att han räddat deras renar så som sägnen berättar. Eftersom de äldsta kvarlevor i gravarna beräknats vara från 1300-talet kan kyrkan således vara byggd tidigare. Ingen vet säkert. Det finns många olika uppgifter. Julia Svedelius skriver i sin bok "Raunala" (1914) att kyrkan enligt en av Raunala kyrkoböcker byggdes 1603.

Kristen mission bland samer började redan på 1000-talet. Bo Lundmark skriver i kapitlet "Medeltida vittnesbörd om samerna och den katolska kyrkan" i Svenska kyrkans vitbok om relationerna till samerna, att de första missionsinsatserna bland samerna gjordes i Norge under Olav Tryggvassons och Olav Haraldssons tid. Med början på 1100-talet byggdes kyrkor längs den nordnorska kusten. I den svenska delen av Sápmi omtalas Adalvard den äldre och Stenfi (Staffan) som de första missionärerna i mitten av 1000-talet. Många krucifix har påträffats på samiska offerplatser från 1000- till 1200-talet.

På 1500-talet började Gustav Vasa organisera de svenska lappmarkerna. Han bestämde att varje lappmark skulle ha en kyrk-, marknads- och tingsplats. Syftet var förstås att driva in skatter, kontrollera handeln, befästa Sveriges gränser och missionera bland befolkningen. Kung Karl IX intresserade sig för området på Nordkalotten på grund av tillgången på bland annat fisk, kött och pälsvaror, vilka behövdes för att finansiera krigen och mätta soldaterna. I ett försök att befästa området som svenskt ville Karl IX placera en ny kyrka mer centralt på Nordkalotten och Rounala kyrka ville man helst bli av med.

Enontekis första kyrka byggdes 1662 i Markkina strax väster om Karesuando (numera i Finland). Rounala kyrka degraderades till kapell.  Men samerna fortsatte ändå att besöka kyrkan i Rounala och prästen i Enontekis fick årligen resa till Rounala för begravningar och dop. I beskrivningen till Olof Tresks karta över Torne lappmark, utgiven 1643, står följande: "Rounala kyrka. De lappar som här omkring boendes äro, hava tillförende på denna ort alltid haft sitt möte, men nu komma de oftast till Enontekis kyrka för att hålla sin gudstjänst, avlägga sin skatt och ombyta sina varor med birkarlarna.

År 1791 beskrevs Rounala kyrka som stadd i förfall. 1796 såldes byggnaden enligt en gammal handling till Torneå borgerskap som lät föra timret till Vittangi där det fogades samman på nytt och blev natthärbärge för resande. Kvar i Rounala blev bara knutstenarna. Efter gränsdragningen mellan Sverige och Finland år 1809 kom Markkina att tillhöra Enontekiö kommun på den finska sidan av gränsälven. Rounala ligger på den svenska sidan.

Till Rounala kyrka hör en liten kyrkogård som väckte intresse hos svenska forskare under den rasbiologiska eran. Här har gravar grävts upp vid åtminstone två tillfällen:

  • 1880: Länsman Karl Bäcklund från Muonio grävde 1880 upp ett antal kranier och sände dem till Helsingfors universitet.
  • 1915: Arkeologen Eskil Olsson grävde upp 21 kranier och ett skelett från Rounala kyrkogård på uppdrag av anatomerna på Anatomiska institutionen i Uppsala. Han skrev att de döda sannolikt blivit nedlagda i sina ackjor, insvepta i grovt tyg eller i hudar. Två hela skelett och 21 kranier påträffades, varav ett par var kraftigt förmultnade. De som var i någorlunda skick fördes till anatomiska institutionen i Uppsala. 

Flera kranier från Rounala finns bevarade. De har länge legat i Statens historiska museums arkiv, men efter krav från Sametinget på repatriering, deponerades de 2009 på Ájtte svenskt fjäll- och samemuseum. De kvarstår i statlig ägo eftersom Statens historiska museum då ansåg att kraniernas etniska tillhörighet inte kunde fastställas och att de var ett viktigt kunskapsunderlag för arkeologisk forskning om norra Sverige. Arkeologen Thomas Wallerström har tillsammans med forskare vid Stockholms universitet tagit prover från Rounalakranierna. En av slutsatserna är att nästan alla kvarlevor kommer från samer. Forskarna har med olika analysmetoder kommit fram till att gravarna är kristna och härrör sig från 1300-talet fram till nån gång på 1600-talet.

Även den gamla kyrkogården i Markkina fick besök av ståndspersoner med intresse för rasbiologi. Redan sommaren 1837 besökte kyrkoherde Laestadius från Karesuando, pastor Liljeblad från Muonioniska, kateket Kolström, länsman Grape och en docent Lovén från Lund den övergivna kyrkplatsen. Docent Lovén skrev i sin dagbok att de funnit: "tre goda lappkranier, det första fanns med mössa och håret på och hos liket en kosa."

1838 återkom Laestadius till Markkina - den här gången som vägvisare åt den berömda franska Recherche-expeditionen som bedrev vetenskaplig forskning på Nordkalotten och Spetsbergen. Ett av expeditionens syften var att hitta samiska mänskliga kvarlevor att ta med sig till Frankrike. I en artikel i Norrlandsposten samma år beskrev Laestadius resultatet på följande sätt: "... här fann president Gaimard, herrar Robert och Sundewall en stor skatt, kanske de bästa fynd de gjort under hela resan, nemligen 2 tunnsäckar fulla med lappskallar och menniskoben".

Vart dessa kvarlevor tog vägen är det idag ingen som vet.

(Det senare beskriver författaren Bosse Johansson i sin bok "Paradis i norr". Bosse Johanssons främsta källa är en skrift om Laestadius från 1973 skriven av Olle Franzén. Franzén har i sin tur gått igenom en omfattande brevkorrespondens.)

 

Sammanställning av information från olika källor: Marie Enoksson, Sametinget

© Sametinget 2024
Uppdaterad: 2023-05-11

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

VISSELBLÅSARFUNKTION

E-FAKTURA

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90
981 22 GIRON / KIRUNA

Vid rekommenderad post använd adressen ovan!

Besöksadress: Adolf Hedinsvägen 58
Tel. 0980-780 30
E-post: kansli@sametinget.se
Org.nummer: 202100-4573

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse

Öppettider:
Mån-Fre 08.30-12.00, 13.00-15.00
Kring storhelger och under sommaren:
Mån-Fre 08.30-12.00

MenyKultur
MenyKultur
På www.samediggi.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?