Sametinget har deltagit i Sveriges delegation till FN:s Kvinnokommissions 61:a möte i New York, CSW61, där ”empowerment of Indigenous women” var särskilt fokusområde. Vi har försökt bidra med urfolks perspektiv till förhandlingarna i Sveriges delegation. Det är beklagligt att förhandlingarna kring slutdokumentet avbröts i slutskedet, trots att alla punkter inte var färdigförhandlade.

Vi har nu tagit del av det preliminära slutdokumentet med överenskommelser från CSW61 och välkomnar att det innehåller skrivningar kring urfolkskvinnors och flickors rättigheter, Urfolksdeklarationen, rätt till utbildning, deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer, respekt och skydd för urfolkskvinnors traditionella och nedärvda kunskap, våld mot urfolkskvinnor och klimatförändringar. Men det är oroande att dokumentet inte innehåller starkare skrivningar kring urfolkskvinnors landrättigheter.

Vi vet att urfolkskvinnor, såväl i Sápmi som internationellt, hade behövt starkare skrivningar kring landrättigheter och självbestämmande. Detta för att ge konkret stöd till urfolkskvinnor som kämpar mot olika markexploateringar, landgrabbing, klimatförändringar och för att få sina rättigheter respekterade. Urfolkskvinnor går ofta i frontlinjen för kampen för marker och vatten som är avgörande för vår kultur, mat, hälsa och kommande generationer. Detta trots att det innebär en ökad risk för smutskastning och hot samt är ett oerhört resurskrävande och mödosamt, ofta osynliggjort arbete.

Under CSW61 deltog jag som Sametingets representant på flera urfolksevent, samt vid temadagen ”empowerment of Indigenous women”. Ämnen som diskuterades var bland annat urfolkskvinnors deltagande i beslutsprocesser, våld mot urfolkskvinnor och flickor, ekonomiska möjligheter och klimatförändringar. Den grundläggande frågan som hela tiden kommit upp när det gäller urfolkskvinnor är kampen för marker, vatten, kvinnors tillgång till marker och naturresurser samt rätten till inflytande i beslutsprocesser på alla nivåer, där kvinnor ofta exkluderas eller är underrepresenterade. Det som framförs är rätten till Fritt och Informerat Förhandssamtycke (FPIC) och Urfolksdeklarationen, samt vikten av att staterna implementerar dessa ordentligt. Även rätten att leva utan våld och diskriminering i alla former lyfts.

Empowerment för urfolkskvinnor är att deras rättigheter respekteras, särskilt principen om Fritt och Informerat Förhandssamtycke (FPIC), och deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer. Staterna behöver implementera rekommendationer som redan existerar på FN. Det är även viktigt att inkludera urfolkskvinnor vid utveckling av alla typer av policys och program.

Urfolkskvinnor är centrala för att föra sin kultur och traditionell kunskap vidare till nästa generation. Urfolkskvinnors kunskap är en värdefull tillgång, då de sitter på många lösningar för en långsiktigt hållbar utveckling som behövs bland annat i kampen mot klimatförändringar samt för att bevara biologisk mångfald och ekosystem. Urfolk lever ofta i de områden som drabbas hårdast av klimatförändringar och där man har förvaltat marker och vatten i generationer.

Många urfolk har även problem med fattigdom, hälsoproblem och våld i olika former mot kvinnor och barn. Här är det viktigt att bryta tystnaden. Urfolk lever ofta med historiska trauman samt i ständigt hot från exploateringar och utvinningsindustrier i traditionella områden, vilket dessutom ökar risken för ohälsa och våld. Urfolkskvinnor kräver ett stopp på det här våldet.

Under CSW höjdes röster för urfolkskvinnors situation som ett prioriterat tema.

Jag beklagar därför att slutdokumentet inte ger starkare konkret stöd till urfolkskvinnor och barn i markfrågor.

Marie Persson Njajta
Sametingets representant vid
FN:s Kvinnokommission CSW61 i New York