Tal vid seminariet om repatriering i Enare 071003

Sametinget tackar Siida samemuseum, Ájtte museet och Várjjat Sámi Musea/Varanger samiske museum för inbjudan att delta på detta seminarium inom ramen för Interreg projektet Recalling Ancestral Voices-repatriation of Sámi Cultural Heritage. Det är ett värdefullt projekt och viktigt att lyfta frågan om återföring och förvaltning av det samiska kulturarvet. Det är också positivt att samiska museer, i de olika länderna, samarbetar i kulturarvsfrågor. Det är frågor som angår och har betydelse för hela det samiska folket.

Det samiska kulturarvet
Vi kommer under dessa dagar förstå att man har kommit olika långt, och arbetar på olika sätt med repatrieringsfrågan och förvaltningen av de samiska kulturarvsfrågorna i respektive land. Det samiska kulturarvet - inbegriper våra förfäders lämningar i markerna, flyttleder, boplatser, förkristna gravplatser (det samiska kulturlandskapet), heliga platser (det samiska sakrala landskapet) kulturhistoriska föremål, heliga föremål (heliga trummor, seitar) och samiska mänskliga kvarlevor.

Kolonialismen
När man diskuterar kulturarv och ursprungsfolk kommer man osökt in på makt och kolonialism. Samer har, liksom andra ursprungsfolk bokstavligen blivit fråntagna och berövade sitt kulturarv. Samtidigt är det tack vare dåtidens samlare: upptäcksresande, missionärer och etnografer som vi har kulturhistoriska föremål och heliga trummor bevarade idag på museer.

Rätten till sin historia
Rätten till ett samiskt kulturarv handlar också om rätten att få tolka och definiera sin historia och sitt förflutna. Den samiska historien har inte ingått i den officiella svenska historieskrivningen Det handlar också om rätten till att få förvalta och förmedla sitt förflutna på samiska museer. I nuläget är det Riskantikvarieämbetet som förvaltar de samiska kulturminnesfrågorna i Sverige, likaså är det Nordiska museet i Stockholm som är ansvarsmuseum för samisk kultur i Sverige. Vi anser det naturligt att Sametinget skall bli förvaltningsmyndighet för samiska kulturminnesfrågor och att Ájtte ska vara ansvarsmuseum för samisk kultur i Sverige. Det handlar just om rätten att få förvalta sitt förflutna.

Försoningshandling
Att museer, institutioner och regeringar samarbetar med ursprungsfolk och tillgodoser ursprungsfolks krav på tillbakaföring av föremål eller mänskliga kvarlevor innebär inte bara ett fysiskt återlämnade utan blir också till en försoningshandling och ett erkännande där man återupprättar det förflutna till dem de tillhör. Detta är ju inte bara en fråga om juridik och äganderätt om vem som formellt ”äger” en helig trumma eller samiska kranier utan i mycket större grad en fråga om etik och moral.

Repatriering i Sverige
Jag kommer att tala om repatriering av samiska mänskliga kvarlevor och beskriva den process svenska Sametinget är mitt uppe i. Jag vill bara kort nämna att det ägt rum en repatriering i Sverige på senare tid. Det var den s.k. Soejvengeelle, Skuggmannen på sydsamiska, som blev återbegravd i sin ursprungliga grav i oktober 2002, vid Atoklimpen i Tärnaby. Soajvengeelle blev ursprungligen begravd någon gång på 1700- eller 1800-talet. På 1950-talet gjorde Ernst Manker en arkeologisk undersökning av graven och tog med sig delar av skelettet till Nordiska museet för vidare forskning, detta gjorde han mot ett löfte att skelettdelarna skulle återbördas till graven efter avslutad undersökning av den. Manker hade till och med skrivit ned löftet i sina anteckningar. Vadtejen Saemiej Sijte, den lokala sameföreningen i trakten började driva frågan efter att en av dess medlemmar, som för övrigt var sonson till Mankers vägvisare som visade honom graven, skrivit en motion om återföring av skelettdelarna. Tack vare det nedskrivna löftet om återföring kunde så Skuggmannen återbegravas i sin ursprungliga grav. Här är det alltså en lokal sameförening som mycket framgångsrikt fick igenom sitt krav om återföring av skelettdelar. Man kan självfallet spekulera i om det hade gått lika enkelt att återföra skelettdelarna om inte Mankers nedskrivna löfte om återföring efter avslutad forskning av Skuggmannens skelettmaterial fanns bevarad i Nordiska museets arkiv?

Regeringsuppdraget
Upprinnelsen till att Sametinget reagerade och lyfte frågan om återföring av samiska mänskliga kvarlevor var mot bakgrund av ett regeringsuppdrag som på våren 2005 utgick till alla statliga museer och institutioner med s.k. humanosteologiskt material i sina samlingar. De skulle inventera sina samlingar efter mänskliga kvarlevor tillhörande världens ursprungsfolk. Anledningen till att regeringen utgick med detta uppdrag var att regeringen återlämnat aboriginska kvarlevor som funnits i Etnografiska museets samlingar. De statliga museer och institutioner som har redovisat förekomsten av ursprungsfolks mänskliga kvarlevor är:

• Statens historiska museer
• Livrustkammaren
• Skoklosters slott och Hallwylska palatset
• Naturhistoriska riksmuseet
• Statens museer för världskultur
• Stockholms universitet
• Karolinska institutet
• Uppsala universitet
• Lunds universitet
• Göteborgs universitet

Sametinget genomgick redovisningarna och fann att det fanns samiska mänskliga kvarlevor på Lund universitetsmuseum och Medicinhistoriska museet vid Uppsala universitet och på Statens historiska museer men som inte hade redovisat de samiska mänskliga kvarlevorna från svensk sida. Efter påtryckning från regeringen har de inkommit med en kompletterande redovisning.

Sametingets beslut om repatriering
Sametingets plenum beslutade den 20-22 februari 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Det framstår med klar tydlighet att museer och institutioner i regeringsuppdraget i en del fall inte tagit med det samiska skelettmaterialet i Sverige, som t.ex. Statens historiska museer. Sametinget kräver en kartläggning av hur museer och institutioner tillskansat sig materialet, alltså huruvida det skett genom öppning av gravar eller på annat sätt. Sametinget kräver en repatriering – återföring av de samiska mänskliga kvarlevorna. Om det inte går att identifiera skelettdelarna (de avlidnas identitet) bör Sametinget arbeta för en återföring och en värdig återbegravning i ursprungsområdena för de samiska mänskliga kvarlevorna.

Arbetsgrupp bildad
Sametinget har ännu inte kommit in med ett formellt krav till regeringen på återlämnande och återförande av de samiska mänskliga kvarlevorna. I nuläget har vi många frågor till de institutioner och museer som har samiskt material i sina samlingar. Vi har därför bildat en arbetsgrupp tillsammans med Statens historiska museer, som har den största samlingen av samiskt skelettmaterial och Ájtte svenskt same- och fjällmuseum. De frågor vi ställer till Historiska museet, kommer vi också att ställa till alla de museer och institutioner som har samiska mänskliga kvarlevor i sina samlingar.

Viktigt få klarhet
För Sametinget är det viktigt att få klarhet och kunskap om de samiska mänskliga kvarlevorna. Därför är det mycket värdefullt att veta hur samlingen har kommit till museer och institutioner, har det t.ex. skett genom gravskändning, som man kan misstänka i fallet med de samiska kvarlevor på Historiska museet som härrör från Ruonala ödekyrkogård i Karesuandotrakten. De frågor Sametinget ställer till statliga museer och institutioner som har samiska mänskliga kvarlevor är följande:

• Hur har samlingen tillkommit?
• När och under vilka förhållanden kom den till Historiska museet?
• Går det att identifiera individer i materialet?
• Vilken forskning har bedrivits på materialet sedan det kom till Historiska museet?
• Har materialet ställts ut?
• Vilka har tillgång till materialet? Personal, forskare, allmänhet etc?
• Finns det etiska riktlinjer kring hanteringen av de samiska mänskliga kvarlevorna, ex. vid utställningar, utlån och forskning?
• Vetenskapligt värde av samlingen idag?

Svenska kyrkans utredning
Svenska kyrkan och repatriering Svenska kyrkan omnämner även frågan om repatriering och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor i sin framlagda utredning Samiska frågor i Svenska kyrkan. De hänvisar bl.a. till regeringsuppdraget om inventering av ursprungsfolks mänskliga kvarlevor. De menar att om det inte går att identifiera de samiska skelettdelarna så bör de återbegravas kollektivt i en gemensam grav. Om så sker bör de begravas i enlighet med Svenska kyrkans ordning. Utredningen föreslår att gravmonumentet förslagsvis skulle kunna vara belägen i det samiska området, eftersom det var där övergreppen skedde, eller för att det är nära de avlidnas hem eller en plats med lång kyrklig tradition som t.ex. Fatmomakke. Alternativt föreslår utredningen att gravmonumentet kan ligga i Uppsala eftersom staden har karaktär av kyrklig ”huvudstad”, men också för att de vetenskapliga övergreppen på samer i huvudsak ägde rum i Uppsala (ibid, 2006:107). Svenska kyrkans förslag på värdigt omhändertagande av kvarlevor av samer lyder enligt följande: kvarlevor av samer som inte kan knytas till någon enskild person bör begravas i en gemensam grav inom samiskt område. Gravvården bör utformas som ett minnesmärke som bekräftar det svenska majoritetssamhällets - och inte minst Svenska kyrkans - ursäkt till det samiska folket och önskan om försoning med detta folk (ibid. 2006:106).

Vad säger FN: s urfolksdeklaration om repatriering?
Den 13 september i år antog FN:s generalförsamling Ursprungsfolksdeklarationen, den anger minimistandard för hur stater ska behandla ursprungsfolk. För samers del innebär det oreserverad rätt till självbestämmande, vilket innefattar det samiska folkets rätt att fritt avgöra sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling, samt kontrollera och besluta över sina egna naturresurser. Deklarationen förpliktigar staterna att erkänna att samerna är ägare av traditionella landområden och naturresurser. Deklarationen tar också upp frågan om ursprungsfolks obestridliga rätt till att förvalta sitt kulturarv och sitt förflutna och även rätten till repatriering av mänskliga kvarlevor.


Gränsöverskridande dimension
Avslutningsvis vill jag understryka att frågor som har att göra med den samiska förvaltningen av det samiska kulturarvet har en gränsöverskridande dimension. I förslaget till Nordisk Samekonvention som håller på att beredas i regeringskanslierna i Oslo, Stockholm och Helsingfors finns starka skrivningar om förvaltningen av det samiska kulturarvet. Detta har också varit en central fråga i Samiskt Parlamentariskt råds (SPR) arbete. SPR antog den 4-5 oktober 2004 i Honningsvåg ett uttalande om samisk kulturminnesförvaltning och en stärkt gemensam samisk kulturminnesvård i Sápmi. I uttalandet kräver SPR:

• att det i de olika staterna nu etableras bestämmelser för samisk kulturminnesförvaltning, där samerna har myndighet över eget kulturarv.
• att statsmyndigheterna snarast sätter igång arbetet för en sådan etablering. Detta bör ske i samråd med sametingen i de nordiska länderna, och med representativa organ/institutioner i Ryssland, utifrån en klar målsättning om att uppnå enighet.
• att de statliga myndigheterna aktivt lägger till rätta för att det samiska och det nordiska samarbetet för dokumentation, vård och förvaltning av samiska kulturminnen utvecklas och stärks.

Samiskt parlamentariskt råd hänvisar också till att samiska kulturminnen är bortförda från de samiska områdena genom tiderna, till sydligare delar av de länder där samerna bor, och till utlandet. Samiskt parlamentariskt råd ber därför styrelsen att utforma en gemensam strategi för att föra dessa kulturminnen tillbaka till Sápmi.

Med dessa ord önskar jag seminariet god och framåtsyftande diskussionen.

Tack